Elena Namli i Upsala Nya Tidning, 2 december 2010:

Den stora behållningen av läsningen av Vinteranteckningar om sommarintryck är alltså, enligt min mening, dess kompromisslösa kritik av den civiliserade självgodheten. Den av sin ryska nationalism besatte berättaren gör allt för att läsaren skall kunna förkasta kritiken då den grundar sig på elaka och parodiska bilder. Trots det är det både möjligt och nödvändigt att höra Dostojevskijs profetiska röst bakom och bortom berättarens sjuka lever.

Kajsa Öberg Lindsten har gjort ett fantastiskt arbete, hennes träffsäkra översättning lyckas bevara verkets speciella karaktär. I den svenska texten, liksom i det ryska originalet, hör man berättaren som knappt andas, som har bråttom i sin iver att föregripa alla invändningar och hindra läsaren från att hinna tänka och svara. Samtidigt är jag övertygad om att det är precis vad den store ryske författaren gör – han får oss att tänka och söka efter andra och egna svar.

Jan-Olov Nyström i Norrbottens-Kuriren, 7 december 2010:

Ibland får jag känslan att Dostojevskijs karikerande polemik lika mycket är riktad mot Ryssland och det ryska. Lika gärna som han hudflänger borgaren i Paris låter han gissla den ryska förmågan att osjälvständigt härma västerlandet, att med upplysningen i ena handen fortsätta bruka knutpiskan med den andra. Slår man inte sina bönder slår man sin hustru, men nu med modernt handlag och nya talesätt. Den djupa och filosofiska ironin, hans muntra svartsyn genomskådar oss alla, och vägrar ta ställning för öst eller väst. Som rannsakning är det strålande och oemotståndligt.

Björn Kohlström på litteraturbloggen Bernur, 8 december 2010:

Om det är otidsenligt? Dostojevskij tillhör ingen(s) tid, han är en solitär. Det är impulsivt och rastlöst skrivet, med ursinnet bankande bakom orden. Det är väl om något modernt.

Johan Dahlbäck i Göteborgs-Posten, 10 december 2010:

Om Anteckningar från källarhålet är prologen till Dostojevskijs författarskap så är detta generalrepetitionen dessförinnan. Det som står på spel är den i rysk litteratur vanliga konflikten mellan det västeuropeiska inflytandet och den antimoderna, »slavofila« tendensen. […]

Fast är det nu verkligen Dostojevskij som talar? Man märker hur författaren omvandlar sig själv till en litterär gestalt, till den som ska bli källarhålsbekännaren, till ett visst tänkesätts talesman som gör ideliga invändningar mot sig själv, som inte kan bestämma sig för vilken åsikt han egentligen har om Kölnerdomen och som dessutom bråkar med sina läsare. Man brukar kalla det »dialogicitet« och det är detta som räddar texten och gör gnällspikens haranger till litteratur.

Björn Lundén i Dala-Demokraten, 15 december 2010:

...en brinnande förstudie inför hans smått legendariska insatser för världslitteraturen.

Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet, 16 december 2010:

Att återskapa Dostojevskijs kaotiska meningsbyggnad på ett annat språk låter sig knappast göras, men Öberg Lindsten lyckas fånga originalets maniska flöde som vi känner igen från Dostojevskijs mognare verk. En del scener i Vinteranteckningar pekar rakt in mot Brott och straff och Bröderna Karamazov. Kvinnan som ”hemlighetsfullt och melankoliskt” tar en drink med sin älskare innan hon återvänder till gatan och ”sitt yrke” är en Sonja Marmeladova. Den lilla, hungriga, kränkta flickan han möter på Londons gator återkommer gång på gång, starkast i Onda andar.

Christian Swalander i Nättidningen ALBA, 20 december 2010:

Boken har inte förut funnits utgiven på svenska, och det är roligt att kunna konstatera att det fortfarande är möjligt att vid sidan av en alltmer kommersialiserad och bestselleristisk utgivning ge ut en bok som denna, som berikar bilden av ett av världslitteraturens mest betydande författarskap, tidlöst i sin etiska utfordran på människan, brinnande intensivt i uttrycket och så märkvärdigt i sin sammangjutning av andlighet och civilisationskritik.

Crister Enander i Tidningen Kulturen, 22 december 2010, och i Gefle Dagblad, 16 januari 2011:

Som reseskildring saknar den nog sitt motstycke. [...]

I Vinteranteckningar om sommarintryck kommer en frispråkig och hänsynslöst uppriktig Dostojevskij till tals. Han skriver med öppen avsky och tveklöst avståndstagande, han visar förakt och sitt öppna fördömande, han hånar och driver gäck, han ser löjet och småsintheten, han skildrar misären och orättvisorna. Ja, han hatar vad han ser, och han är dessutom träffsäkert rolig och inte sällan muntert uppsluppen inför de händelser han får bevittna.

Per Helge i Vestmanlands Läns Tidning, 28 december 2010:

Vinteranteckningar om sommarintryck, fint översatt av Kajsa Öberg Lindsten, skrevs efter en längre resa i Europa 1862 och är på många sätt en både rolig och uppfriskande läsning. Författaren är talträngd, rent pratig, och i långa stycken en kvalificerad gnällspik. I det mesta han möter ser han förljugenhet, dubbelmoral, självgodhet och en allt annat uppslukande fixering vid penningen. […]

Bilden av västerlandet är en varnande spegel för vad som kommer att drabba det ryska folket om det inte vänder väst ryggen och utvecklar sin egen själ. Den själ som han gjorde till sin uppgift i de senare stora romanerna att fördjupa sig i, gå till rätta med och lovprisa. Den här pamfletten tar ofta steget över i litteratur, huvudpersonen är än författaren, än en romanfigur som liknar den i Anteckningar från källarhålet, där många av pamflettens teman fördjupas. Boken är vackert gjord, och ett efterord av Per-Arne Bodin sätter in texten i dess sammanhang. Allt som allt en välkommen utgåva.

Sten Wistrand i Kulturdelen, 28 januari 2011:

Mot den västerländska materialismen ställer han den ryska andligheten, mot den formella västerländska representativa demokratin ställer han som samhällsmodell den ryska bygemenskapen. Men till väst skall han, och 1862 ger han sig iväg. Ett år senare publicerar han sina intryck i Vinteranteckningar om sommarintryck – och låt mig genast säga att det är en rejält underhållande volym skriven av en Dostojevskij på strålande och bitskt humör. Men den är också oerhört intressant just därför att hans ideologiska omorientering här för första gången blir synlig. […]

Dostojevskijs Vinteranteckningar om sommarintryck är en bok att ta på allvar – och att ha hjärtligt roligt åt.

Gert-Ove Fridlund, BTJ-häftet:

Någon vanlig reseskildring är detta inte, även om författaren – här på sin första resa till Västeuropa 1862 – förmedlar klara intryck från London och Paris. Han beskriver fransmannens kärlek till vältalighet, borgarens girighet, de rika prästernas passivitet. Med vaken blick fokuserar han larmet under lördagsnätter i London – vanmakt, slagsmål, prostitution, misär. Mellan varven anknyter Dostojevskij till den europeiska civilisationen. Han återvänder också till frågor om friheten och den egna viljan, ett område som han sedan inte skulle släppa.

Björn Löfström i Kommunalarbetaren, 17 feb 2011:

…när Dostojevskij lämnar Ryssland och reser ut i världen blir han – om inte heller nu fattbar – oerhört underhållande.

Håkan Lindgren i Dagens Nyheter, 19 feb 2011:

Den här självupptagna tvärsäkerheten, det välkända Strindbergstonfallet, får världen att framstå så mycket tydligare än en prosa som undviker alla fel – en tydlighet som lyser upp världen långt utanför den självupptagna tvärsäkerhetens begränsningar. Så upplivad man blir av Dostojevskijs överdrifter ...

Jelena Selin på Salongen.de, 21 feb 2011:

Men anteckningarna är inte bara läsvärda som förarbete till senare romaner eller som historiska notiser. Blicken från en som står utanför och ändå lite innanom Väst-Europas gränser är skarp, aktuell och uppfordrande. Ingenting särskilt nytt har hänt som gör att de europeiska idealen infriats mer än då. Snarare tvärtom. Det är underhållande och tankeväckande att läsa dessa misslynta och obalanserade resetexter.

Michel Ekman i Svenska Dagbladet, 13 mars 2011:

Intressantast av de nya böckerna är Vinteranteckningar om sommarintryck, det resereportage Dostojevskij skrev när han sommaren 1862 med tillstånd av säkerhetspolisen gjorde sin första utlandsresa. Den tog honom till Tyskland, Frankrike och London och resultatet är en fullkomlig uppkastning av hat mot allt västerländskt. Inte för att bilden av Ryssland är mycket ljusare, men i Dostojevskijs slavofila ögon är den ryska misären full av hopp och möjligheter medan västerlandet står inte bara för faktisk misär utan även för sterilitet, hopplöshet och död.

Det verkligt intressanta med detta »reportage« är emellertid dess halvt fiktiva karaktär, uttryckt i den notoriskt undanglidande berättarstämman som själv utpekar lögnerna, överdrifterna och orimligheterna i sin framställning – utan att dock ändra på dem. […]

Trots orimligheterna är Vinteranteckningar om sommarintryck en mycket läsvärd bok, inte bara för det den berättar om Dostojevskij själv. Reportaget från de fattigas London är gastkramande och parodin på borgerskapets liv i Paris visar ironikern Dostojevskij från hans bästa sida.